Reflektioner efter dagens sammanträde i Hemvårdsnämnden
Paulina Lundkvist
Idag var dagen när de äldre som är i behov av kommunala tjänster för att klara sin vardag hade blivit ”kunder” i tjänstemännens skrivningar. Politiker från alla håll jublade: ”detta signalerar verkligen att det som gäller är fokus på individen och på servicemind” var en av kommentarerna. Jag fick sitta ensam med mina tankar om försvunna eufemismer. Jag tänkte dock också att det kanske på sätt och vis är ärligare att säga som det är; att människors behov och rättigheter har blivit en marknad som ska tillfredsställas efter utbud och efterfrågan i den mån det är lönsamt. Å andra sidan blir det inte inte speciellt lätt att komma tillbaka till en tanke om behovsstyrning när begreppet väl etsat sig fast – hur ärligt det nu än må vara.
Detta var också dagen då hemvårdsnämnden tog två beslut som gör det svårt att backa från att Attendo ska få köpa två av kommunens äldreboenden. Kommunen ska dock fortfarande ha ansvar för de dyra tjänsterna – givetvis. Det är väl fint, så att det senare enkelt kan bevisas vilken verksamhet som är billigast? Det är också fint att kommunen/nämnden har det yttersta ansvaret för en verksamhet som den inte har ordentlig insyn i, att det kostar mindre (eftersom man slipper tillhandahålla vissa tjänster) för privata aktörer att bedriva verksamheten så att aktörernas val står mellan att lägga våra skattepengar i en fin privat liten hög eller att utveckla boendena så att de blir så mycket ”attraktivare” än de kommunala. Till saken hör att alla anställda och de fackliga organisationerna är mycket kritiska och har skrivit vädjansbrev till nämnden om att inte genomföra förändringen – bland annat just för att kopplingen mellan ansvar och utförande bryts.
Ett dialogmöte om kvalitet på förmiddagen fick lilla fröken att säga att kvalitet är väl att utgå från den enskildes behov. Vi politiker behöver inte inte vara upprörda över att vi inte kan sammanfatta ”kvalitet i verksamheten” i några få meningar. Det finns ingen definition. De borgerliga nickade, och tyckte att jag uttryckte självklarheter – som om ”åt var och en efter behov” inte alltid varit något som hört vänstersidan till. Att det finns en motsättning mellan detta ”självklara” och att den får mest hjälp som är bäst på att jämföra, sortera reklam och välja fina alternativ tycks dock inte vara lika självklart.
”Vad är det för fel på valfrihet?”, var en fråga som mumlades som ett svar på annat mummel i något sammanhang under dagens sammanträde. Det är inget fel på valfrihet. Men när det som kallas valfrihet tilldelas minoriteten på majoritetens bekostnad måste man fråga sig om det är värt det. Jag tänker inte argumentera för detta, utan istället ställa några motfrågor:
– Vad är det för fel på insyn i den verksamhet som kommunen ytterst ansvarar för?
– Vad är det för fel på ett politiskt inflytande som vi har röstat fram?
– Vad är det för fel på att ge den mest hjälp som har störst behov istället för att ge den mest hjälp som är bäst informerad?
Ja, jag vet ju inte. Jag bara undrar.
