Debatt HP 18/12.

Ella Kardemarks svar (HP 30/11) gör mig konfunderad och jag undrar om hon verkligen tror på det hon själv skriver. Jag blir samtidigt inte förvånad. Den borgerliga majoriteten är mycket bra på att måla upp vackra bilder och blanda bort korten genom att svänga sig med ord som “valfrihet”.

Det är inte sant, som Ella Kardemark skriver, att det är behovet hos personen med funktionsvariation som avgör vilka insatser och vilket stöd personen får. Om det verkligen var så i vår kommun så skulle jag inte känna mig orolig.

Men jag vet att det är många personer med funktionsvariationer som inte får stöd och insatser efter behov. Många av de personerna har, av olika anledningar, inte möjlighet att göra sina röster hörda. Jag som är förtroendevald har denna möjlighet.

Med risk för att bli personlig, låt mig förklara. Jag själv är blind och har andra sjukdomar som påverkar min situation. Jag behöver insatser för att kunna leva ett liv på samma villkor som andra. Jag har ett flertal gånger blivit nekad insatser med motiveringen att jag omfattas av SOL, alltså har rätt till skäliga levnadsvillkor. Det vill säga att jag inte omfattas av LSS där måttstocken är goda levnadsvillkor. I det här sammanhanget är vetskapen om, att jag inte är ensam, synnerligen viktig. Det är anledningen till att jag beskriver min egen upplevelse.

Ella Kardemark påstod att min debattartikel innehåller sakfel.

Om en läser debattartikeln ordentligt förstår en att jag inte menar att ledsagning gick från timanställning till arvodering i år. Det är jag medveten om. Det är ett i raden av beslut under de senaste åren som försämrat villkoren för ledsagarna. Jag menar fortfarande med envishet att socialnämndens beslut under de senaste sju åren, som fått till följd att ledsagarnas villkor i grunden försämrats, speglar de ansvariga politikernas inställning till personer med funktionsvariationers rättigheter och delaktighet.

Jag menar också att en kommun som påtalar vikten av inkludering och allas rätt till delaktighet men samtidigt har en socialnämnd som fattar upprepade beslut som försämrar för både medarbetare som arbetar med personer med funktionsvariationer och för de personer som är i behov av stöd och insatser, inte är trovärdig.

Naturligtvis blir inte en kommun inkluderande genom att politiker använder vackra ord och skriver tilltalande visioner. För att uppnå det som Ella Kardemark skriver att vi redan har, bör de ramlagar som styr kommunens åläggande inte tolkas så restriktivt som det bara går utan istället på allvar uppfylla vad lagen faktiskt säger att kommunen ska göra.

Till sist: Det finns en hel del att arbeta med i Halmstads kommun för att uppnå visionen att vara ”den inkluderande kommunen”. Medarbetare som arbetar med personer med funktionsvariationer bör få bättre arbetsvillkor. Det är en del. En annan är att personer med funktionsvariationers rättigheter bör bli prioriterade och det bör visas i de politiska besluten.

Ulrika Östberg (V)

https://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.4557144-halmstad-ar-knappast-inkluderande

Uppdaterades: 15 apr 2022