Kollektivtrafik är en komplex historia som kräver överblick. En person som inte bor mitt i smeten måste ha tillgång till god och billig kollektivtrafik, vare sig den aktuella linjen för denna person är lönsam eller ej. Övergångar och byten mellan trafikslag måste fungera och samordnas – och det säger sig själv att detta inte görs mellan konkurrerande bolag.

Funktionshindrade ska enkelt kunna åka kollektivtrafik och ska exempelvis inte förnekas ledsagning mellan buss och tåg på grund av att det ena bolaget konkurrerar med det andra och så vidare. Kollektivtrafik är, som namnet antyder, en helhet. Helheter kräver översiktlig planering. En sådan planering innebär inte att problem inte uppstår, men det innebär att vi själva kan påverka kollektivtrafikens utveckling i den riktning som vi själva önskar.

Att Öresundstågstrafiken, som infrastrukturminister Åsa Torstensson skriver i en debattartikel i HP 1 juni, riskeras är ett märkligt argument när detta vägs mot att hela kollektivtrafiken riskeras – för det är givetvis inte omöjligt att ersätta Öresundstågen med något annat, men däremot svårt att bygga en ny kollektivtrafik från grunden.

Det är också närmast överflödigt att påpeka att incitamentet, för Öresundstågen, att pressa priserna knappast kommer kvarstå med ett bibehållet, eller sparsamt utbyggt, järnvägsnät när trafiken är mättad och konkurrenterna försvunna. Järnvägstrafiken blir inte heller automatiskt billig då vi driver den gemensamt – men då kan vi välja att satsa på billig kollektivtrafik, om vi så önskar.

Om ansvaret läggs på ett bolag förlorar vi denna rätt att välja; då är det marknaden som styr. Det handlar inte om att klamra sig fast vi något gammalt. Det handlar om en vilja och en tro på att människor vill och kan påverka frågor som berör dem.

Vem ska se till så att den som inte bor mitt i stan har tillgång till kollektivtrafik till en kostnad och en bekvämlighet som motsvaras av stadsbons dito? Vem ska se till så att det inte blir orimligt dyrt, krångligt och ojämlikt att ta sig fram – oavsett vem man är eller vilka förutsättningar man har? Vem ska ställa krav på ombordtillgänglighet och vem ska ständigt skruva åt skruvarna på miljökraven?

Frågor av denna typ kräver gemensamma, strategiska lösningar på ett övergripande plan – och vi kan inte frånsvära oss det politiska ansvar som dessa frågor kräver. Ingen kommer ta ansvar om inte politikerna gör det, så när också politikerna svär sig fria måste vi reagera. Genom politik kan vi alla påverka – antingen med röstsedeln eller för egen maskin. Vad som är bra kollektivtrafik ska vi bestämma – inte bolagen.

Paulina Lundkvist (V)

kommunpolitiker i Halmstad

Om ansvaret läggs på ett bolag  förlorar vi denna rätt att välja